Dialog

Jag sitter i styrelsen för en förening som jag själv var med att skapa för drygt ett år sedan. Internationella S-föreningen i Östra Östergötland heter den för att vara korrekt. Det är en socialdemokratisk förening för personer som är extra intresserade av internationell politik. För många känns det mer levande att diskutera internationell politik än kommundelsbyråkrati. Det är förmodligen en av anledningarna till att vi håller på att bli en av Norrköpings största s-föreningar. Alla är varmt välkomna att delta! Vi brukar träffas en gång i månaden för att med en socialdemokratisk prägel samtala om vad som händer i världen. Häromdagen var ämnet Israel-Palestina konflikten. Jag har tagit del av oändligt många tidigare diskussioner i alla möjliga sammanhang, allt från djupare analyser med SSU:are till korta utbyten av kommentarer med en vän eller familjemedlem efter ett nyhetsinslag på TV. Trots detta gick jag från mötet med känsla av insikt jag inte är säker på att jag känt förut. Jag har tänkt likadant, men inte riktigt känt så som jag nu kände i hela kroppen. Det var ingen trevlig känsla. Tyvärr. På mötet fanns både ”Palestinavänner” och ”Pro-Israeler”. Jag hatar egentligen dessa båda uttryck eftersom jag anser att man kan vara vän med och för båda sidornas välmående. Alla på mötet var överens om att man ville se en fredlig lösning på konflikten och att dialog är ett viktigt redskap. Det var som sagt på ett möte i socialdemokratisk regi. Dialog, ja. På det här mötet förekom mycket dialog, men främst i form av envägskommunikation från en person i taget till en annan. Personerna som blev mest livliga i debatten var också de som känner mest personligen för frågan. När den ena sa något intog genast den andra försvarspositionen för att sedan avfyra ett mothugg. Inledande och avslutande talade alla för samexistens och fred, men i diskussionens hetta lade jag märke till att termerna ”vi” och ”dem” användes alltför flitigt för att ”tillsammans” ska vara trovärdigt. Vi oroar oss med all rätta över bristen på, och behovet, av dialog mellan israeler och palestinier. Men när jag ser att det är så svårt att föra dialog i ett så fredligt, öppet och kamratligt sällskap som vår internationella s-förening inser jag ännu djupare hur svårt det är mellan människor som lever mitt i konflikten. Hur ska vi kunna begära att det ska fungera? Svaret är naturligtvis att vi kan begära det för att det helt enkelt måste fungera. Men att konstatera att vi måste föra dialog räcker inte. Vi måste också göra det. Och innan vi kan göra det måste vi komma fram till hur. Världssamfundet måste ta ett större ansvar. Inte bara för konflikten och fredsskapandet, men för att föra en dialog om dialogen.