Farewell West Wing!

Och så var slutet kommet. Det sista avsnittet någonsin av serien Vita Huset (West Wing) har nu visats i SVT. Det känns sorgligt att veta att jag aldrig kommer att få se ett nytt avsnitt. Men jag är tacksam för de sju fantastiska säsongerna, it's been a pleasure!
Jag kan upprikigt säga att Vita Huset (eller West Wing om den egentligen heter) är den mest genialiska, smarta, välgjorda, spännande, intressanta TV-serie som någonsin skådats! Därför ville jag skriva några rader för att hylla och sörja slutet.

Sista avsnittet avslöjade inte allt, det lämnade några obesvarade frågor. Vad hände exempelvis med Kazakstan-krisen, blev det officiellt mellan Josh och Donna (det är klart att det blev, men ändå...)? Men det är också det som är charmen med West Wing. Det är inte överdramatiserat, overkligt och putte-nutt-slutet gott allting gott, om ni förstår vad jag menar? Tvärt om! Den här serien handlade först och främst om politik. Även jag måste säga att de olika karaktärerna verkligen har gett West Wing sin charm. Alla älskar vi President Bartlet, Josh, Leo, C.J, Toby, Donna, Charlie, Sam och alla de andra...

Det har gjorts andra försök att rida på West Wings våg av framgång, jag tänker bland annat på Commander in Chief med Gena Davies. Vilket skämt! Jag såg några avsnitt men satt mest och garvade (och inte för att det var roligt...). De försökte göra en Vita Huset- liknande serie men där politiken liksom blev en bisak. Bara det att presidenten var partipolitiskt obunden... Lägg ner! (det gjorde den väl också...?!)

Men tillbaka till Vita Huset/West Wing...
Vila i frid, du kommer ses om många gånger och för alltid bli saknad.

Dokumentären om Sverigedemokraterna

Jag såg dokumentären om Sverigedemokraterna som visades förra vecka. Jag hoppas det var fler som gjorde det. Jag vill påstå att jag känner till Sverigedemokraternas politik ganska väl, jag har läst deras olika politiska program och liknande. Därför var det egentligen inte mycket som förvånade mig när jag såg dokumentären som visades på 4:an. Ändå blir jag förundrad. Är det verkligen möjligt? Hör de själva vad de säger? Hör folket vad de säger? Hur kan de ha blivit framröstade i så stor utsträckning? Hur kan de någonsin accepteras?! Jag förstår verkligen inte. Den här dokumentären var fullproppad av ”grodor”. Den som påstår att Sverigedemokraterna inte är ett främlingsfientligt parti bör se denna dokumentär och med egna öron höra vad deras politiska företrädare har att säga. Det går liksom inte att ta miste på vad de står för. De säger själva att deras ideologi inte har förändrats. Då ska vi komma ihåg att de innan de bytte ut uniformerna mot kostymer öppet kallade de sig för rasister. Det finns det förvisso fortfarande medlemmar som gör, men den öppna linjen är att förneka detta.

Främlingsfientlig. Låt oss smaka på ordet. Det är inte bara ett finare ord för rasist. Det betyder att man är fientlig inför det främmande. Det tyder på rädsla. Fientlig var ordet, det behöver jag knappast förklara. Arnold Boström, Sverigedemokraternas partikassör, säger i dokumentären: ”Vi vill inte ha in främmande kulturer som avviker, för då får vi liksom inte den här gemenskapen som vi tycker behövs för hela folket”. Den första delen av detta citat är glasklart, det går inte att misstolka. Alla kulturer än den svenska (vad nu det är) är inte välkomna i Sverige. Vad den där gemenskapen för hela folket innebär vet jag inte om jag riktigt förstår, det låter mest som ord som tas till för att få den första delen att låta mindre diskriminerande. Jag antar att han även med detta menar att den ”svenska kulturen” ska vara överlägsen och hålla andra borta, för mycket blandning är inte bra. Det lustiga är att flera representanter för Sverigedemokraterna som deltar i dokumentären har väldigt svårt att definiera den ”svenska kulturen”. Margareta Sandstedt som sitter i SD:s partistyrelse talar till och med att den svenska kulturen ser olika ut i olika delar av landet och att de bidrar med olika saker. Jaha… Det innebär alltså att man skulle kunna tala om att det finns olika ”regionala” kulturer som bildar den svenska. Men hur kommer det sig att den blandningen är ofarlig när just fenomenet blandning av kulturer är så hemskt? Vi ska komma ihåg att för inte allt för länge sedan var dessutom avstånden inom Sverige så pass stora att olika delar av landet skilde sig ungefär lika mycket som olika länder gör idag. Men utvecklingen av teknologi etcetera går framåt och tid och rum komprimeras därmed, vilket också kan kallas globalisering.

Vidare letar Margareta Sandstedt febrilt efter formuleringar på vad som är svenskt och svarar med eftertryck att det viktigaste är att värna om det svenska språket. Jag vill inte leka språkfascist (inte heller förespråkar jag språktester), men jag kunde inte låta bli att uppmärksamma alla de grammatiska fel Sandstedt upprepar… Jag undrar vad hon egentligen menar med att det viktigast är att värna om det svenska språket. Är det någon som har ett vettigt svar är jag uppriktigt nyfiken! Det jag vill komma till är hur absurt allt det här är: deras parti, deras politik, deras företrädare, deras retorik med mera.
Jag förstår inte hur ett parti med så ogenomtänkt och genomskådlig politik har fått så många röster. Jag vill verkligen inte dumförklara väljarna, för folk är inte dumma! Problemet måste helt enkelt ligga någon annan stans. Exakt vad det är kan vara svårt att peka på, men en sak är klar. Och det är att alla etablerade partier med en grundläggande värdering om att alla människor är lika mycket värda har ett gemensamt ansvar att bekämpa främlingsfientliga strömningar. Det kanske låter klyschigt, men det är alldeles för sant för att inte upprepas.

Dubbla kallduschar av borgarna i morse

I morse skulle jag som valigt ta mig min dagliga stund för läsning i min morgontidning, Folkbladet. Det var en dyster läsning, men det berodde inte på Folkbladet (för det gör det sällan). Det var dystert att se så många visioner krascha och människors liv förändras till det sämre på ett och samma uppslag. Det är nästan så jag kan kalla det en bedrift att på en enda sida lyckas få ut information om två stora borgerliga förslag som det nu tagits beslut om. Det ena som rör vissa (dock ej tillräckliga) förbättringar inom tandvården får vänta. Under valet lovade man reformer under 2007, men nu står det klart att det blir tidigast 2008. Det väcker frågan om huruvida dessa små förbättringar någonsin kommer träda i kraft? Eller om löftet överhuvudtaget kommer att innebära det borgarna lovade från början?

Morgonens andra kalldusch stod inte helt överraskande Skolminister Jan Björklund för. Jag syftar naturligtvis till den nya gymnasiereformen. Observera att det vanligtvis tar ganska lång tid att göra en sådan omstrukturering med tanke på tidskrävande framställningar av nya utbildningar, kompetensutveckling rörande den nya organisationen etcetera. Gymnasieskolan är en stor apparat som med rätta tar mer än två och ett halvt år att ha helt färdigt framställd med allt som ingår, exempelvis nya lärare för lärlingsprogrammen. Nya strukturer för elever innebär nya strukturer för lärare och övrig personal vilket kräver nystrukturerad utbildning av dessa. Ändå ska allt vara klart till höstterminen 2009, alltså i tid för att en ny regering inte ska stoppa förslaget så som denna regering gjorde med den förras (mycket bättre) förslag.
Reformen kommer ha förödande effekter. Jag tror helt enkelt på en modell där alla får chansen att kunna välja att plugga vidare. I och med borgarnas reform kommer vissa människor inte få den möjligheten. Det avgörande valet görs på sommaren mellan 9:an och första året på gymnasiet då många elever inte vet vad de vill jobba med i framtiden, och ännu mindre vad som krävs för det. Det kommer troligen inte vara ovanligt att många ungdomar tar studenten och upptäcker att de vill läsa på högskolan men inte har behörighet till det. Det är sorgligt tycker jag.

Ledig helg i Stockholm

Den här helgen tog jag ledigt från allt och åkte upp till Stockholm för att (framförallt) hälsa på min syster Paula. Det var välbehövligt och roligt. Jag var framme vid lunchtid, och vi började med att äta en lätt lunch på riksdagscaféet. Min syster jobbar på riksdagen, närmare bestämt som utskottssekreterare på den socialdemokratiska riksdagsgruppen. Det var roligt att få se hennes arbetsplats och lite hur det fungerar där. Sedan kom min svåger (Fredrik Olovsson, riksdagsledamot för (s) från Katrineholm) och gav mig en "private tour" på Riksdagen. Jag fick se nya plenisalen, första- och andrakammarsalerna, den stora ingången, några utskottsrum, konst mm. Har varit där förut, men det var naturligtvis extra roligt att få en egen special-guidning!
Resten av helgen ägnades, som vanligt när jag umgås med min syster, åt shopping, mycket och god mat samt bra filmer. Vi såg bland annat "The Departed" på bio. Jättebra skådespelarinsatser, spännande intriger, överraskande slut. Speciell film... se den! Fick under helgen även chansen att träffa en del av släkten (som jag träffar alldeles för sällan). Speciallt roligt var det att träffa kusinen Vickan som gör underbart fina smycken! (Tack Gunnel för att du köpte ett jättefint halsband åt mig!)
Tyvärr måste jag avsluta helgen med att dyka ner i Natinalekonomi-böckerna igen....
Men tack Paula och Fredrik för en skön helg i Huvudstaden!

Blå Häst om Folkpartiets Mathias Sundin

Norrköpingsgruppen Blå Häst har gjort en rolig låt om Folkpartiets oppositionsråd i Norrköping, Mathias Sundin. För er som vet något om hans och/eller Folkpartiets politik- förbered er på ett gott skratt!
Gå in på www.blahast.nu och klicka dig enkelt fram till låten.