Dokumentären om Sverigedemokraterna

Jag såg dokumentären om Sverigedemokraterna som visades förra vecka. Jag hoppas det var fler som gjorde det. Jag vill påstå att jag känner till Sverigedemokraternas politik ganska väl, jag har läst deras olika politiska program och liknande. Därför var det egentligen inte mycket som förvånade mig när jag såg dokumentären som visades på 4:an. Ändå blir jag förundrad. Är det verkligen möjligt? Hör de själva vad de säger? Hör folket vad de säger? Hur kan de ha blivit framröstade i så stor utsträckning? Hur kan de någonsin accepteras?! Jag förstår verkligen inte. Den här dokumentären var fullproppad av ”grodor”. Den som påstår att Sverigedemokraterna inte är ett främlingsfientligt parti bör se denna dokumentär och med egna öron höra vad deras politiska företrädare har att säga. Det går liksom inte att ta miste på vad de står för. De säger själva att deras ideologi inte har förändrats. Då ska vi komma ihåg att de innan de bytte ut uniformerna mot kostymer öppet kallade de sig för rasister. Det finns det förvisso fortfarande medlemmar som gör, men den öppna linjen är att förneka detta.

Främlingsfientlig. Låt oss smaka på ordet. Det är inte bara ett finare ord för rasist. Det betyder att man är fientlig inför det främmande. Det tyder på rädsla. Fientlig var ordet, det behöver jag knappast förklara. Arnold Boström, Sverigedemokraternas partikassör, säger i dokumentären: ”Vi vill inte ha in främmande kulturer som avviker, för då får vi liksom inte den här gemenskapen som vi tycker behövs för hela folket”. Den första delen av detta citat är glasklart, det går inte att misstolka. Alla kulturer än den svenska (vad nu det är) är inte välkomna i Sverige. Vad den där gemenskapen för hela folket innebär vet jag inte om jag riktigt förstår, det låter mest som ord som tas till för att få den första delen att låta mindre diskriminerande. Jag antar att han även med detta menar att den ”svenska kulturen” ska vara överlägsen och hålla andra borta, för mycket blandning är inte bra. Det lustiga är att flera representanter för Sverigedemokraterna som deltar i dokumentären har väldigt svårt att definiera den ”svenska kulturen”. Margareta Sandstedt som sitter i SD:s partistyrelse talar till och med att den svenska kulturen ser olika ut i olika delar av landet och att de bidrar med olika saker. Jaha… Det innebär alltså att man skulle kunna tala om att det finns olika ”regionala” kulturer som bildar den svenska. Men hur kommer det sig att den blandningen är ofarlig när just fenomenet blandning av kulturer är så hemskt? Vi ska komma ihåg att för inte allt för länge sedan var dessutom avstånden inom Sverige så pass stora att olika delar av landet skilde sig ungefär lika mycket som olika länder gör idag. Men utvecklingen av teknologi etcetera går framåt och tid och rum komprimeras därmed, vilket också kan kallas globalisering.

Vidare letar Margareta Sandstedt febrilt efter formuleringar på vad som är svenskt och svarar med eftertryck att det viktigaste är att värna om det svenska språket. Jag vill inte leka språkfascist (inte heller förespråkar jag språktester), men jag kunde inte låta bli att uppmärksamma alla de grammatiska fel Sandstedt upprepar… Jag undrar vad hon egentligen menar med att det viktigast är att värna om det svenska språket. Är det någon som har ett vettigt svar är jag uppriktigt nyfiken! Det jag vill komma till är hur absurt allt det här är: deras parti, deras politik, deras företrädare, deras retorik med mera.
Jag förstår inte hur ett parti med så ogenomtänkt och genomskådlig politik har fått så många röster. Jag vill verkligen inte dumförklara väljarna, för folk är inte dumma! Problemet måste helt enkelt ligga någon annan stans. Exakt vad det är kan vara svårt att peka på, men en sak är klar. Och det är att alla etablerade partier med en grundläggande värdering om att alla människor är lika mycket värda har ett gemensamt ansvar att bekämpa främlingsfientliga strömningar. Det kanske låter klyschigt, men det är alldeles för sant för att inte upprepas.