Maj = Europas månad

Den 9 maj var det Europadagen, ett minne av en fredsbevarande uppgörelse för mer än ett halvsekel sedan. För ett år sedan uppmärksammades Europadagen ganska ordentligt, eftersom det var val till Europaparlamentet. Jag och många med mig talade då varmt för att Europapolitik inte får vara något separat som vi diskuterar vart femte år i samband med val, utan att det måste integreraras med övrig politik och ständigt vara närvarande i den politiska debatten. Men hur har det blivit efter valet? Ganska illa. Vi pratar visserligen om krisen som drabbat Grekland och som medför åtstramningar i Portugal, Spanien och Storbritannien. Men inte fasen pratar vi Europapolitik! Tråkigt tycker jag. För det händer mycket: Förbud mot köttklister, Lavallfallet är fortfarande akutellt, migrationspolitiken är alltid aktuell, likaså jordbrukssubventionerna och den begränsade aborträtten…

Men denna europapräglade månad bjuder även på mindre livsviktiga saker. I lördags var en stor dag för ett av mina starkaste intressen. Jag syftar på Champions League-finalen i fotboll. I år spelades finalen mellan Bayern Munchen och Internazionale. Oavsett vilket lag man håller på, är det inte fint att Europamästarna i klubbfotboll nu heter Internazionale? Jag njuter av det vackra symboliska värdet!

På lördag är det även dags för ett annat arrangemang som klingar Europa. Då är det Eurovision Song Contest. Semifinaler redan imorgon och på torsdag. Liksom fotboll har musik en förenande kraft, även när den inte är som bäst. Till skillnad från Champoins League är det i det här sammanhanget visserligen nationer som tävlar mot varandra, och politiken lyser tyvärr ofta igenom, och inte från sin bästa sida. Det är mycket kompisröstande och paktande. Man kan räkna stenhårt med att de skandinaviska länderna ger varandra poäng samt att Cypern ger sin tolva till Grekland och att Vitryssland ger sina högsta poäng till Ryssland. Men jag hoppas och vill ändå tro att de allra flesta TV-tittare och schlagerfantaster hittar sina favoriter baserat på musiken snarare än vilket land som står bakom. En förhoppning om att ett sådant tänk syns på poängtavlan är att nya röstregler har börjat gälla. Själv måste jag erkänna att jag har vissa principer i mitt eget röstande. Eller, rättare sagt, jag har en princip om att inte rösta på Vitryssland. Det medför inga problem, för de har inget bra bidrag, men även om de hade haft det hade jag bojkottat dem. I övrigt är jag öppen. Jag har inte riktigt bestämt mig för en favorit ännu, men om jag ska tippa hur jag tror att det går ligger nog Azerbadjan, Israel och Tyskland bra till. Vad tror du?

Tapas och mediciner

Sommaren är här! Igår blev det Halvars-premiär. Jag var där med mamma och min systerdotter Nelly som fick smaka mosters mjukglass. Gott!

Ikväll ska jag med syster och två kompisar till La Uva. Love that place! Speciellt kalvgrytan, vitlökskycklingen och de baconinlindade dadlarna! Som tur är ingår allt detta i den ihopkomponerade menyn för minst tre personer :-)

För övrigt har jag haft ont i huvudet sedan i söndags. På sjukvårdsupplysningen kunde de inte råda mig till någonting mer än att kanske gå till optikern. Jag vet att jag är lite lite närsynt, men optikern tyckte inte att huvudvärken borde bero på det. Blir kanske vårdcentralen på måndag. Blä. While on the subject: blir sjukt irriterad när man måste åka över halva stan till massa olika apotek för att hämta ut receptbelagda mediciner för att de privata inte har koll på vad som finns inne hos andra än deras egna butiker. Innan utförsäljningen kunde de säga precis vart man skulle åka om de inte fanns inne där man ville hämta ut. Nu är det en jäkla chansning, och uppenbarligen behöver man bil för att undvika att apoteksbesök ska bli en halvdagsaktivitet.

Men men...Hoppas lite tapas kan bota min huvudvärk!

Trevlig helg!

Min krönika i Folkbladet: Marknaden klarar inte bostadsbristen

Här kan ni läsa min krönika i dagens Folkblad. Den handlar kort och gott om att marknaden inte fixar bostadspolitiken och dagens akuta brist på egen hand. Vad gör regeringen? Ingenting! 3 av 4 allianspartier har inte ens någon bostadspolitik (i alla fall ingen som man kan läsa om på deras repsektive hemsidor). I krönikan lyfter jag tre saker som är viktiga för att möta bostadsbristen, som framförallt drabbar unga. Glädjande nog har de rödgröna partirna bostadsproblematiken på allvar. Det är dags för en regering som tar unga vuxna på allvar, en regering som investerar i framtiden!

Zlatan-staty i Rosengård

En partikamrat och s-studentkollega till mig har föreslagit att man reser en Zlatan-staty i Rosengård. Det kan tyckas vara en udda och banal valfråga. Men Adrian Kaba som ligger bakom förslaget är ganska ensam i Malmös politiska kretsar om att vara uppvuxen och bo kvar i Rosengård. Han känner Rosengård. Han vet vad Zlatan betyder för Rosengård. Vi andra kan kanske förstå på ett abstrakt plan att Zlatan är en fantastisk symbol för Rosengård, men att förslaget (som S i Malmö har ställt sig bakom) kommer från Adraian Kaba gör mig stolt. Jag tycker att det förtjänar att uppmärksammas.

Jag passar även på att önska Adrian lycka till i riksdagsvalet, skulle vara bra med en Rosengård- representant!

SD:s Markus Wiechel bloggar om mig och om att avskaffa DO

Såg på den lokale Sverigedemokraten Markus Wiechels blogg att han kommenterat debatten på Ebersteinska 19/4. Läs här. Wiechel uttrycker att han är besviken för att jag påstår att SD:s politik inte är förenlig med principen om alla människors lika värde. Jag står fast vid det. Att säga att alla människor är lika mycket värde kan de flesta göra. Men om det verkligen ska betyda något måste det också synas i praktisk handling. Annars är det bara tomma ord utan den substans som jag anser att parollen förtjänar. Hur syns det i praktiken då? Jo, genom att alla människor utvinner samma rättigheter och att vi försöker dra samhället i en riktning där alla människor bemöts med samma respekt och tolerens även om alla inte är som jag, eller betraktas som "svensk". Detta uppnår inte SD:s politik. Istället är människors rättigheter direkt härleddda från människors etnicitet och kulturella bakgrund. Att acceptera olikheter och mångfald är inte samma sak som att säga att alla inte ska behöva lyda svenska lagar. Ibland försöker SD få det att låta så. Inget kunde vara mer absurt. Naturligtvis ska alla följa samma lagar i landet. Men det SD vänder sig emot är egentligen inte det (eftersom alla faktiskt lyder under samma lagar), utan mångfalden av människors kulturella bakgrunder etniska tillhörigheter (kultur är enligt något statiskt enligt SD, kopplat till varifrån man kommer). Man ska assimileras och rensa bort drag av icke-svenskhet. Jag begriper inte hur det ska gå till. Det gör nog inte SD heller, och därför blir deras enkla svar: ut med dem, och stoppa andra från att komma hit. Sen tycker jag att mångfald berikar, det gör inte SD.

Jag ser också på Wichels blogg att han vill väljas in i riksdagen för att avveckla Diskrimineringsombudsmannen (DO). Läs längst ner här, ang jämlikhet. Hur kan man gå till val på en sådan sak och sedan med trovärdighet påstå att man inte är fämlingsfientlig? Alltså, för mig är det att säga: vi vill inte lägga skattepengar på att förebygga och hjälpa människor som har blivit diskrimineriade. Och det är ju ta mig tusan en acceptans av diskriminering som fenomen. Vidirgt! Ju mer diskriminering som finns i samhället, ju sämre mår demokratin. SD vill uppenbarligen inte jobba för en mer välmående demokrati (alltså ett sammheälle med mindre diskriminering) där alla har samma rättigheter och bemöts med samma respekt och tolerens. Det är utifrån detta resonemang jag har sagt, och kommer fortsätta att säga, att SD inte lever upp till parollen om "alla människors lika värde".

Vidare nämner Wichel i bloggupplägget också en debatt från Europaparlamentvalrörelsen då jag deklarerade inledningsvis att S aldrig kommer att samarbeta mot SD. Det var min och SSU Östergötlands första debatt mot SD, och det kändes viktigt att låta väljarna få tydliga besked. Jag fick oerhört varma applåder och många uppmuntrande kommentarer efteråt. Wiechel får tycka att det var sorgligt och omoget om han vill. Vid den tidpunkten spekulerades det väldigt mycket kring hur de etablerade partierna skulle hantera en situation där SD blir vågmästare. Jag gav svar på hur S kommer göra, och bollade över frågan till det borgerliga blocket utan att få svar. Idag är det inte en lika het fråga, de flesta partier har uttalat hur man tänker. Men då, i maj förra året, var det ett besked som behövde ges. Och jag vet att det var mycket uppskattat bland åhörarna. Att Wichel inte en enda gång i sitt blogginlägg om detta kommenterar min politik visar hur snäv politisk inriktning han själv har. Jobb, utbildning, miljö, bostäder etc är inte tillräckligt viktigt. Svaret på allt är alltid att stoppa invandringen och se till att starta en utvandring. Det tycker jag är sorgligt.

Betnér fixar humöret

Känner mig lite nere av olika anledningar. Medicinen? Magnus Betnérs underhållande granskning av Sverigedemokraterna i 4 delar. Ska komma en del 5 och 6 också. Rekomenderar starkt att ni läser detta (även om det är långt), för det är otroligt roligt även om det är byggt på gravallvarliga åsikter och värderingar. Ta er lite tid, en kopp kaffe och LÄS!

Del 1
Del 2
Del 3
Del 4

Gnälligt och förbryllande

I måndags släppte de rödgröna sin skuggbudget som gav många glädjande besked. Till alliansens förtret. Allt sedan S + V + MP lanserade sig som ett samlat regeringsalternativ har högern kulsprutat ut frågor om hur eniga vi egentligen är och pepprat oss med frågor om hur vi ska finansiera reformer när vi tar tillbaka makten. Massiva skattehöjningar har de ropat och skrivit i insändare. Jag skrev i våras ett blogginlägg just angående deras hot om våra "massiva skattehöjningar" där jag undrade hur de kunde säga så innan den ekonomiska politiken var presenterad... Nåväl, nu har vi svaren. Det blir inga massiva skattehöjningar för "vanliga" människor.

Alliansen gnällde tidigare över att detaljbeskeden dröjde. Nu gnäller de över att vi inte gör exakt vad de har talat om för svenska folket att vi ska göra. Sorgligt. Det är ingen hemlighet att om de rödgröna hade styrt idag hade inte skatterna sänkts med nära 100 miljarder kronor för lånade pengar. Men det innebär inte att vi höjer tillbaka allt vid maktskifte. Det skulle var oansvarigt att bara göra en återställare till den politik som fördes innan 2006. Ärligt talat, jag vill gå framåt, inte bakåt!

Jag tycker att man ska vara ytterst försiktig med att höja och sänka skatter, eftersom det påverkar alla männiksors ekonomiska utrymme, och det kan bli väldigt osäkert vid för många och kraftiga svängningar. Det är inte bra för tillväxten. Därför är jag glad åt de rödgrönas skuggbudget. Alla förslag är finansierade, så skrämselpropagandan om oreda i finanserna biter liksom inte. De rödgröna visar tydligt att de med högst inkomster ska få möjlighet att bidra mest till den gemensamma välfärden och tryggheten. De som tjänar under 40.000 kr i månaden får behålla skatteavdraget. Dessutom görs en del andra stora omställningar och omprioriteringar som ger intäkter för att finansiera investeringar i fler jobb och bostäder. Ett exempel är benisnskatten. Modigt att våga höja, trots att många såklart vill betala så lite som möjligt. Men när det handlar om 30 kr/månad för en "normalbilist" tycker jag att detär extremt välmotiverat. Väljer man att bo långt ifrån arbetet får man vara beredd att betala lite mer eftersom man släpper ut mer. Det är ett val man gör. Det raserar ingens ekonomi, som Borg hotar med, och dessutom ökar samtidigt reseavdragen.

Jag förstår att alliansen gnäller, men det börjar bli desperat och pinsamt. Förbryllande nog visar demoskops mätning att alliansen gått om de rödgröna. Visserligen var allt inom felmarginalerna, men ändå. Det ska tas på allvar. Ändå tror jag att de rödgröna vinner valet i september. Vi har helt enkelt den mest rättivsa ekonomiska politiken. Jag tror att folk röstar utifrån att de vill ha rättvisa och solidaritet, inte hurvida man kanske tjänar 183 kronor eller förlorar 291 kronor i månaden.

Regeringens politik leder ner i spargrisen. Jag vill se en politik som leder till solidaritet.

"Kämpa för rättvisa, frihet och bröd"

...är en av många strofer och slagord som sjungits och skanderats 1:a maj- firandet idag. Jag gillar verkligen den här dagen. Den är stämningsfull och betydande för oss socialdemokrter. Den påminner oss om vad löntagarna för 100 år sedan kämpade för: rättigheter och friheter vi idag tar för givet. Den här dagen tillåter oss att påminna oss själva om hur långt vi har kommit. Men samtidigt är det en stark markör för hur stora orättvisorna fortfarande är idag. Idag demonstrerar vi mot den ökande barnfattigdomen, om den skyhöga arbetslösheten (främst bland unga) och nedmonteringen av våra gemensamma trygghetsförsäkringar. Vi sjunger och ropar om de förändringar vi vill göra under de nästkommande fyra åren om vi vinner valet, men också den framtid som ligger ännu längre fram. Den som mina barn och barnbarn kommer att kalla nutid.



1:a maj är viktig ur såväl ett historiskt som nutida perspektiv för arbetarrörelsen. Jag tycker att det är tråkigt att moderaterna, precis som 2006, valt att ha ett en egen 1:a maj- demonstration. Det är nästan som ett slag i ansiktet för oss som betraktar 1:a maj som en symbol för hela vår rörelse. Men jag tror faktiskt att det kommer att slå tillbaka på dem. Jag tror att folk tycker att det rimmar lite illa att moderaterna anser det vara viktigare att häckla arbetarrörelsen och demonstrera för att inte lämna allt utrymme denna dag åt oss än att själva stå upp för sin egen politik och ideologiska värden som bär upp sitt parti. För även om de kallar sig "nya" så är de organisatoriskt samma parti som de "gamla"- De har ju trots allt inte brutit med sin historia.

Nåväl. Mer än ovanstående rader tänker jag inte ägna åt moderaterna idag på arbetarrörelsens stora dag. Istället vill jag berätta att stämningen inom det socialdemokratiska partiet var på topp idag. Inte ens stormvindarna kunde stoppa oss. Vi är laddade och tända på att vinna valet!

Glad 1:a maj!