Jag erkänner, jag har fördomar

På söndag ska jag för Byrån mot diskriminerings räkning hålla i ett två timmar långt pass med Borgs församling. Det ska handla om fördomar och diskriminering som en del av deras internationella temaveckor. Jag tycker det är ett jätteroligt initiativ, verkligen! Men jag måste erkänna att jag är lite nevös. Det brukar jag inte vara när jag är ute och föreläser, jag är van och jag känner mig trygg i min profession. Men det här uppdraget känns lite annorlunda.

För det första är jag inte så van vid miljön. Jag har aldrig varit medlem i Svenska kyrkan, och jag är inte religiös (vissa livsviktiga fotbollssituationer undantagna). Däremot tänker jag ofta att religiösa människor jag känner verkar ha en väldigt vacker inställning till livet.

Min nervositet handlar nog delvis om att jag av någon anledning känner mig underlägsen. Som om jag står utanför. Utanförskap är ju väldigt intimt förknippad med underlägsenhet, det ena följer det andra. Nåväl, varför känner jag så då? Jo, förmodligen för att jag har fördomar om gruppen. Jag föreställer mig att det är en grupp äldre damer med stark tro, och att de flesta i gruppen tror sig vara fördomsfria, samt att några har en väldigt konservativ syn på exempelvis homosexualitet. Ju mer jag har ägnat mig åt förberedelserna har det gått upp för mig att nervositeten kommer just ur mina fördomar. Vilket är lite paradoxalt med tanke på att jag ska dit för att prata om fördomar. Kanske är det bara bra. Jag tror faktiskt att ett första steg mot ett tolerantare samhälle är att upptäcka och erkänna sina fördomar. Det är lätt för mig att säga ”alla har fördomar”, men det är inte lika lätt att upptäcka vilka de är. Nu har det blivit väldigt uppenbart för mig att jag har fördomar om gruppen jag ska föreläsa för på söndag, vilket jag faktiskt tror kan vara en fördel. Det innebär att jag har vunnit ytterligare en dimension i min kunskap. Eftersom jag vill bidra till att minska mina uttryck för mina fördomar (sådant som kan leda till kränkande behandling och utanförskap utan att man är medveten om det) kan jag nu gå dit med inställningen att jag kan bli motbevisad. Och om inte har jag ändå vunnit. Jag har nämligen blivit en viktig insikt rikare- att jag har den här fördomen, att det är just en fördom. För även om gruppen visar sig vara sådan jag föreställer mig vet jag att alla tänkbara gruppdeltagare förtjänar att ses som egna individer och inte bara tillskrivas vissa egenskaper utifrån mina fördomar.